Lovade att återkomma. Fortfarande förbannad på begreppet “komposterbar”, och även “biologiskt nedbrytbar”.
Vi har nämligen inga storskaliga anläggningar för industriell kompostering i Sverige. Och det är sannerligen inte bara palmbladstallrikar som är “komposterbara”. Nu anmäler jag företag som marknadsför produkter som “komposterbara” till Konsumentverket och ber att de reder ut när ordet får användas.
Begreppet är jäkligt vilseledande för konsumenter som vill göra rätt. Och när jag ändå är igång ber jag dem att även titta på förpackningar som märks med “biogradable” eller “biologiskt nedbrytbar ” som gafflarna på bilden ovan. Det signalerar att det inte gör så mycket om det hamnar i naturen. De bryts ju ner. Nej det gör de ej.
Nå, vad ska vi göra med palmbladstallrikarna då’? Hur ska de återvinnas?
De ska brännas upp helt enkelt. Eller “energiåtervinnas” som det också kallas.
Tack vare många bra personer och inte minst Johan och Bea på Sörab har jag rotat fram följande:
Att lämna tallrikarna till biogasutvinning går inte. För att bryta ner dem på 30 dagar som är intervallet i en biogasanläggning behövs högre temperatur än vad som genereras där. Det är inte skadligt att ta med tallrikarna i processen men rötresterna som ska ut på åkrarna kommer att vara “förorenat” av större, ännu ej nedbrutna, bitar, och då kan gränsen för högsta halt av synliga föroreningar överskridas.
Fast…andelen palmbladstallrikar av de totala rötresterna (biogödseln) torde ju vara försvinnande liten, någon tusendels promille, om ens, tänker jag. De är ju knappast någon storsäljare. Så biogas skulle säkert kunna gå, med lite vilja.
Men då har vi andra problem.
Hur ska konsumenter kunna hålla koll på vilka engångstallrikar som kan gå till rötning och vilka som ska gå annorstädes? Lika bra att allt går till restavfall ( förbränning) säger branschen, som ofta hänvisar till pedagogiska problem. Och lite ligger det väl i det.
Men vad värre är, när det gäller återvinning av engångsprodukter på det hela taget, omfattas de inte av producentansvaret. De räknas inte som förpackningar. Få tillverkare och/eller försäljare av engångsartiklar betalar avgift till FTI för att deras varor ska samlas in från hushållen, sorteras och återvinnas.
Återvinningen borde gå att ordna förstås, och det bör man göra på stört – inte sant?
Det anses bra att att återvinna kladdiga pappersförpackningar, då borde det vara lika bra att återvinna kladdiga papperstallrikar, eller hur?
Oavsett vad man tycker om engångsartiklar och oavsett kommande plastförbud, kommer engångsartiklar av någon sort att finnas kvar på marknaden och då får man se till att de går att återvinna.
Lös det!
